ISABELLA Mariehamn 2012

 

Så här kan man börja en historia: En främmande fågel flyger in i det kalla nordiska rummet och ser sig om. Hon sätter sig vid det öppna fönstret och börjar betrakta föremålen omkring sig. Hon plockar upp skräp från marken. Hon reagerar kanske annorlunda på verkligheten här, uppvuxen som hon är i en helt annan miljö.

Isabella Cabral, skolad i São Paulo och Paris, har funnit en alldeles egen väg via föremål. De berättar en historia till vilken var och en kan lägga till sin egen variant. Förr kallades detta Nature morte och, bestod av föremålssamlingar, dekorativa helheter. I Isabella Cabrals fall har föremålen ingen bakgrund, de svävar i luften.

Det handlar ofta om slitna ting. Det är dessa hon fäster sig vid. Konst är att låta betraktaren se verkligheten på ett nytt och annorlunda sätt, att reflektera över mystiken i till hälften utbrända tändstickor eller tillfälligt funna rester av redskap och hus. Tidigare har hon visat knivar, skedar, till hälften utbrunna cigarrer, cigarrettfimpar, även sitt hemlands frukter.  

Att just trä tilltalar henne är inte förvånande. Det är sköra och väderbitna träbitar och saknar egentligen allt värde. De blir ovanliga och spännande när hon lyfter fram dem ur ett intet. Hon ser det hela med upptäckarens eller resenärens ögon och vill forma varje detalj i en nästan självlysande färgskala som antydervilken möda och tid hon lagt ned på att fånga dessa enkla föremål. 

Det som hon skildrar är förbrukat och ibland bortslängt, också urdrucket när det gäller etiketter till viner som uppenbarligen är dyra. Träbitar och tändstickor kostar nästan ingenting.  

I ett brev skriver hon att ”tid och tålamod” är viktiga komponenter I hennes teknik. Till det kan man lägga kärleken, egendomligt nog, som genomsyrar allt detta som hon minutiöst avbildar.

Hennes bilder väcker minnen och associationer till liv. 

De berättar eller återberättar en historia, som hon synliggör. Hon namnger sina målningar. De ger vissa associationer, men det är möjligt att betraktaren tänker på något annat. Det är tillåtet.

Kan man veta var hon hör hemma? Knappast. Konsten talar alla språk, eller är stum. Det viktigaste är att den ger mycket att tänka på.

Jörn Donner

December 2011.

 

 

ISABELLA Mariehamn 2012

 

A story could begin like this: a strange bird flew into the cold Nordic space and looks around.She sits at an open window and starts to observe objects around her. She picks up debris from the ground. Perhaps she reacts to our reality in a different way since she has been borne up in a totally different milieu.

Isabella Cabral, who has studied in Sao Paulo and Paris, has found her own path through objects. These objects tell a tale to which everyone can attach their own interpretation. In former times it was called Nature morte and meant collections of objects in a decorative setting. Isabella Cabral`s objects lack a background, they hover in the air.

The objects are often in a state of decay. They call her attention. Art allows the spectator to observe reality in a new and different way. It permits the observer to contemplate the mystery of half burnt matches and randomly collected pieces of utensils or remains of a house. In previous exhibitions she has shown knives, spoons, cigarette butts and fruits from her home country.

It is not surprising that wood should appeal to her. These pieces of wood are frail and withered and lack any value. They become unique and fascinating when elevated from insignificancy. She observes her surroundings with the eye of an explorer and composes every detail in a colour scheme that illuminates the object. The result implies the enormous attention she has devoted to capture these simple objects.

She depicts worn out objects, sometimes spent and scrapped, and wine labels of consumed, undoubtedly expensive wines. The pieces of wood and matches cost almost nothing.

She writes in a letter that “time and patience “ are essential components in her technique. One should add love, curiously enough, love permeates everything that she depicts.

Her paintings evoke memories and recollections. 

They tell and retell a tale that she makes visible. They are all named. The names induce associations. The spectator may think about something else. That is permitted.

Do we know where she belongs? It is doubtful. Art speaks all languages, or may be silent.The main thing is that it gives a lot of material for thought.

 

Jörn Donner

December 2011