FÖRGÄNGLIGHETENS HETTA

 

Föremålen i Isabella Cabrals målningar har alla gemensamt att de får en emblematisk form. De frigörs från sina praktiska funktioner och sammanhang, de vädjar om att bli sedda som isolerade uppenbarelser av färg och form. Emblematiken har emellertid ett grundackord som har med tid och förgängelse att göra. Bullarnas öde, på den föregående utställningen, var att bli uppätna, fimparnas öde är förstöring. Besticken bjuder tiden ett större motstånd, men patina och slitage avslöjar att även här finns en rörelse mot förgängelsen. 

Tingen som en påminnelse om tidens obetvingliga kraft har en lång tradition i konsten. Det behöver inte finnas ett kranium i bild för att vi skall uppleva livets färdriktning, utan kraniets konkreta närvaro blir budskapet mildare, en lätt beröring av skönhet gör oss medvetna om vart vi är på väg. Vi blickar bakåt genom föremål mättade av sin historia och blir varse den motsatta. färdriktningen.

Historien blir så påtaglig i dessa målningar av föremål som inte längre har ett nu, fimparna hade ett för bara några timmar sedan, besticken för några decennier eller sekler sedan. Men de erbjuder inte längre sina tjänster bara sin patinerade skönhet.

När det budskapet skall formuleras är färgen viktig, oxidation och långvarigt bruk talar om dessa föremåls umgänge med tiden. Här spelar Isabella Cabrals, för oss nordbor, exotiska palett en viktig roll ty på den finns ett tropiskt, brasilianskt arv.

Salvador Dalí påstod att en bra målare från nordiska länder är lika otänkbar som en från tropikerna. Det är bara Medelhavets ljus som kan fostra riktiga målare. Så fel han hade. Det må så vara att han aldrig hade sett en målning av Aksel Gallen-Kallela eller Anders Zorn. Men på den iberiska halvön, med dess koloniala förflutna, borde han ha sett tillräckligt med färger som fått sin speciella lyster av att vara brända av den sol som både ger och tar liv. 

Det är den sortens pigment Isabella Cabral använder, färger som gör att hettan i fimpen fortfarande känns, att värmen från tusentals händer som hanterat besticken finns kvar i metallen. 

 

OLLE GRANATH

2009

HEAT OF FADING 

 

The objects in Isabella Cabral’s paintings all share a common feature in their emblematic form. They liberate themselves from their practical functions and context; they appear to be seen as isolated revelations of color and form. However, this distinctiveness has a basic accord that has to do with time and fading. The fate of the buns, in the previous exhibition, was to be eaten; the fate of cigarette stubs is destruction. The cutlery offers time a stronger resistance, but the patina and the wear reveal even here a movement towards disintegration. 

Objects as a reminder of the irresistible power of time have a long tradition in art. There is no need for a skull to appear in the picture so that we would experience life’s direction, the inexistence of the concrete presence of the skull renders the message milder, a light touch of beauty makes us conscious of the direction where we are heading. We glance back through the objects, saturated by their history and become aware of the opposite direction of the voyage. History becomes so evident in these paintings of objects that they have no presence any more, the cigarette stubs had it barely for a couple of hours ago, the cutlery theirs for some decades or centuries ago. They do not serve anymore, but offer only their antiquated beauty. When this message will be formulated, the color is important, the oxidation and the continuous use speak to the intercourse of time of these objects. Here Isabella Cabral’s exotic palette has – for us northerners – an important role as it derives from a tropical, Brazilian heritage.

Salvador Dali claimed that a good painter from the Nordic countries is as unthinkable as one from the Tropics. It is only Mediterranean light that can foster real painters. How wrong he was. It is possible, that he had never seen a painting by Akseli Gallen-Kallela or Anders Zorn. But on the Iberian peninsula with its colonial past, he should have seen enough colors that get their special luster burnt by the sun which both gives and takes life.

It is this sort of pigment that Isabella Cabral uses, colors that render the heat in the cigarette stub so that it still can be felt; the warmth of the thousand hands, having used the cutlery, still shines in the metal.     

 

 

OLLE GRANATH

2009